Trött på kommentarer..

Måste bara säga hur sjukt trött jag är på att folk ska KOMMENTERA hur man ser ut!! Jag är 1.67 och väger 52, alltså ser jag ganska SMAL ut. Dock vet jag om det själv och behöver inte höra det från folk stup i ett.
Jag har kämpat med att gå upp i vikt sedan jag var ca 13. Att gå UPP i vikt kan vara minst lika svårt som att gå NER i vikt, om inte svårare! Ett tag under tonårstiden var jag så fokuserad att att gå upp i vikt att jag helt tappade matlusten. Jag perssade mig själv till att äta mycket och ofta vilket resulterade i att jag inte fick i mig nått.

Mat var min värsta fiende och att äta middag tillsammans med andra var en pina! Jag fick för mig att folk trodde jag hade anorexia för att jag var så smal. Därför ville jag  visa dem att jag inte alls var sjuk bara att det inte spelade någon roll hur mycket jag åt, jag var smal och det hjälpte inte hur mycket mat jag än vräckte i mig...Det kändes som om alla ögon var riktade på mig för att se om jag åt tillräckligt. Må illa känslan kom direkt..mest pga av den press som klingade i mitt huvud "ÄT, ÄT, ÄT...visa för dem att du inte äter dåligt, visa att du äter MASSOR"

I och med detta fick jag PANIK då jag var rädd att gå ner ännu mer i vikt. Till slut var det nästan omöjligt sitta och äta tillsammns med andra människor. Värst var än man var bortbjuden, den känslan innan maten dukades fram på bordet var VIDRIG! Jag hade nu gjort "MAT" till en otroligt jobbig grej, hela min dag kretsade kring tanken av att "snart är det mat"! Jag visste hur jobbigt det skulle bli att sätta sig där framför den DUMMA tallriken, och alla männsikor som tycktes ha ätit GLOSOPPA till förrätt.

Tror dock att jag inbillade mig att folk kring bordet tittade mer på mig, än det verkligen gjorde. Jag kunde sitta i flera minuter och tugga samma tugga om och om igen, maten ville lixom inte ner! Psyket sa väl infrån.. inte lätt att prestera nått då pressen var allt för stor. Det var i och för sig jag själv som skapade denna KNÄPPA handling så jag skyller inte på någon annan. Dock hade jag gärna varit utan alla kommentarer om min vikt innan jag hamande i den FÖRBANNADE jobbiga cirkeln.

En gång när jag var ute på krogen för inte så länge sedan, kom det fram en tjej som jag känner lite ytligt och sa "men gud så SMAL du har blivit! Men du är fin ändå" Ehh..va?! Ame, så säger man väl inte, eller?! Det värsta var att hon började meningen i en såndan överdramatiserad, nedlåtande ton. Dock kom hon nog på sig själv och var tvungen att säga att jag var fin ÄNDÅ(?!) Saken var ju den att jag inte alls hade blivit smalare...
Tänk tvärt om... Jag kommer fram till en lite kraftigare tjej och säger "men gud så TJOCK du har blivit! Men du är fin ändå"  Det är visst tillåtet att säga att någon är smal men inte tjock. Då säger en del "men det är ju ingen som menar något illa med att säga att någon är smal", ta det som en koplimang" Okey, må hända att vissa kanske säger det för att de själva vill vara smala. Men många säger de också på ett sånt sätt som känns kränkande..precis som om någon skulle säga att man ser tjock ut!

Nu i efterhand har jag förstått att jag utvecklade nån slags "tvärtom bulimi", dock utan att kräkas! Snacka om GLÄDJE dom gångerna jag var hungrig och kunde förtränga den återkommade meningen "ÄT, ÄT, ÄT" Glädjen infann sig även de gånger då folk insåg att "hon äter ju faktiskt lika mycket som vi andra(!?)"

Att ta sig ur eländet var lättare sagt en gjort, men det gick! För det första var jag tvungen RADERA den outhärdliga meningen "ÄT, ÄT, ÄT". Jag försökte intala mig själv att mat var någonting GOTT och inte MÅ-ILLA-FRAMKALLANDE. Jag ville också känna den trevliga känslan folk känner kring ett matbord, slippa sitta som där som ett NEVROTISKT SKRÄLLE. Att inse att min metod för att gå upp i vikt inte fungerade, hade jag förstått ett bra tag, nu gällde det bara att komma på andra tankar! 

Jag började med att sluta tänka på mat överhuvudtaget, skakade av mig pressen av att gå upp i vikt. Det fick bli som det blev, VÅGEN fick visa vad sjutton den ville, allt jag önskade var att får äta utan att må illa!
Det blev bättre successivt, matlusten började sakta komma tillbaka mer och mer. Jag började även få tillbaka min självkänsla, den som jag inte sett röken av under den jobbiga perioden. Jag var mäkta stolt över mig själv då jag för första gången, på jag vet inte hur länge, ätit upp en lagon stor potion utan att ha hört orden med de få bokstäverna "ÅT, ÄT, ÄT"!

Idag mår jag bra och tänker inte så mycket på min vikt.....okey, där ljög jag =) Men jag kännerdock inte att jag mår dåligt över att jag är smal, som jag gjorde förut. Jag ska vara smal, det är jag! Jag har min lilla (stora) rumpa som ger kroppen lite form i alla fall..haha =)

Anldeningen till varför jag skriver detta inlägg är för jag idag fick en kommentar angående min vikt, vilket gjorde mig illa till mods. De ORDEN drog upp många läkta sår i mitt minne, sår som blivit till ärr, sår jag skapat själv, sår jag fått av andra, sår som bildat en erfarenhet, sår som gjort mig starkare och sår som bidragit till den jag är idag.

Jag VET att är smal, ni vet att jag är smal. Så...snälla, sluta kommentera det! Ni kan väl berätta något jag inte vet istället, mycket roligare...tro mig =)


Kommentarer
Postat av: Lina

Jag är också 167 och väger 52 kg, försöker också gå upp i vikt. Huvudsaken är att man mår bra så spelar det ingen roll :-)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback